Improvisation 9

Improvisation 8

Improvisation 7

Improvisation 6

Sommartema

Lyssna och läs texten nedan, på samma gång

Oh captain, my captain

Okej.
Så det är här det är meningen att jag ska skriva något. Något fyndigt. Något fyndigt till DIG.
Helst något som medför någon form av "EUREKA!"-upplevelse.
"EUREKA!"-upplevelse för DIG.
Även fast DU kanske inte badar just när DU läser detta.
Hm.
Ja.
Okej.
Visste DU...
Att huden väger mer än hjärnan?
Att jag stör mig på väldigt lite men särskrivningar VÄLDIGT mycket?
Att jag inte tror på att Marilyn Monroe inte hade minst sex tår?
Att jag smyggillar Eros Ramazzotti?
Att det blåste orkanvindar i Malmö kvällen den artonde november tvåtusennio?
Att jag definitivt inte tror på att det finns något som heter religion som inte är ett ur människans osäkerhet och otrygghet skapat tokeri?
Att jag verkligen tycker om Mark Levengood, fast inte i smyg?
Att "Den som dricker kaffe löper 66 % mindre risk att begå självmord" enligt internet?
Att Spotify follows you were ever you go?
Att jag tycker det är Facebook som gör det?
Att jag generellt inte alls tycker om människor?
Att jag har väldigt svårt för att känna känslor?
Att jag hoppas att DU tänkte "EUREKA!" någon gång under tiden det tog för DIG att läsa detta?
Att jag önskar DIG all lycka i livet?

Till E

Improvisation 7:28

The Last October Day

Guess who.

The Last October Day

It was the last of october and in the cold autumn night
Edward walks and with his eyes he spreads autumn light

Follow you into the dark

Natten till lördagen den 10 oktober 2009 skjuts en 20-årig kvinna i huvudet och avlider senare på sjukhuset. Hon träffas med skott i huvudet. Någon riktar en pistol mot henne och personen bredvid henne och dödar henne med att skjuta henne i huvudet.

Som att verkligheten var en Tarantino-film.
Som att Tarantinos filmer återspeglar någon form av verklighet.

Fråga mig vad Rosengård är mest känt för.
Den där fotbollsspelaren, Zlatan, är väl därifrån.
Vad mer?
Eh... Jag vet inte riktigt.

(Jag berättade igår för en vän att i februari har jag bott ett år i den lägenheten jag bor i nu, här på ett studentboende i stadsdelen Rosengård i Malmö.)

Jo, just det. Det var ju de där bränderna och upploppen. Stenkastning och galenskap mitt bland bostadshusen. Ibland exploderar något. Har jag balkongdörren öppen en mörk kväll kan jag höra smällar. Tre, fyra efter varandra. Som smatter. Ibland en ljudligare explosion (de är mer sällsynta). Då brukar jag titta ut i Malmönatten, på stan, husen och de små ljusprickarna och fantisera att jag är i en krigszon någonstans. I Tjetjenien kanske. Eller Gaza.

Jag är aldrig rädd för att gå ut om kvällen men bara två hundra meter från mitt hem sköts en människa, alldeles i inledningen av sitt unga liv, till döds igår. Avrättad med ett eller flera skott i huvudet. Som om hon varit en krigsfånge i ett annat årtionde.

Rosengård är inte en stadsdel värre än någon annan. Rosengård har hamnat i mellanlandet. Orättvist behandlat och taget med tång av de lokala politikerna. Behandlat som ett problemområde värre än något annat av media. Som "problemeleven" i skolan som särbehandlas, får ta skit för alla småbus (för att det vet ju alla att det ändå var han som gjorde det) och betraktas så där skevt och annorlunda och inte alls som sina klasskamrater och till slut känner behovet av att tvingas leva upp till sitt rykte, sin av andra skapade självbild.

Utegångsförbud och dagligen patrullerande poliser. Som att man levde i ett ghetto.

Medan Rosengård blöder, längtar efter den positiva uppmärksamheten, "lägg lite pengar på oss, visa att ni bryr er! Bygg ett ungdomens hus eller nåt istället för lyxbostäder i Västra hamnen." tycker de styrande att den enda möjliga lösningen är att provocera fram mer våld och elände med polisiära insatser enbart som för att visa att "man agerar" utan att egentligen bry sig ett skit om konsekvenserna.
Kanske är inte dumstrut och skamvrå lösningen. Kanske behövdes en klapp på axeln, ett *blink blink* och "Jag vet att du klarar det." inte de tvångsmässigt frampressade besluten som att alla andra alternativ redan prövats och misslyckats.
Det är lätt att ta beslut om andra människors situation när man själv inte behöver lida för följderna av dem.

I slutändan är det ju ändå bara vi unga som får lida för konsekvenserna. Var man tjugo år natten till lördagen den 10 oktober och satt i en bil någonstans i Rosengård och blev måltavla för en galen, slipper man förhoppningsvis lida så mycket mer nu. Nu sitter man kanske på en vit bänk i en annan, ljusare, tryggare värld.

I en rosengård.


(Skulle jag försvinna nu vill jag, efter att mina organ donerats till behövande, kremeras och spridas i havet till tonerna av bl a I will follow you into the dark med Death cab for cutie)

Villfarelse i vardagen

I skolan läser vi sagor.

Dagen blev inte som jag hade tänkt mig och den smygande, försiktiga känslan av otillräcklighet nådde sitt kulmen i det ögonblick jag insåg att ingenting av det jag gör, säger, tycker. tänker eller drömmer om egentligen spelar någon roll för någon. Människor består. De går, de talar, sover, äter och lever även utan mig. Och jag äter för att jag känner mig tvingad. Att vara hungrig är ett tecken på svaghet i min värld. Att sova känns som slöseri med tid. Att umgås med vänner, skratta, diskutera triviala ting ger sekunder av lycka. Det går över. Allt går över. Allt har sitt slut, med betoning på "sitt". Otillräcklighet ---> vad är meningen?
Hösten är sannerligen här.

Igår såg jag den vackraste flicka jag någonsin sett. Just där, i stunden, i samtalet med klasskamrater såg jag henne - oemotståndlig. Blickande bort åt höger, på en bänk under trappan, med en kaffemugg i handen - med lock - svart eller mörkt brunt lockigt hår vällande ner över ryggen, klädd i svart. Bara svart. Röda läppar och en blick som... sa så mycket. Jag cyklade hem med enbart bilden av henne i mitt huvud. Jag uträttade vardagsting. Jag klarar mig. Jag klarar mig.

Jag älskar många människor. De ringer mig, de hör av sig och frågar hur jag mår. Frågar om de kan få dra med mig på saker. Jag är inte ensam. Jag har hela tiden saker att göra, träningar, musik att spela, caféer att besöka och fester att bli salongsberusad på. Jag VILL vara ensam. Det är till den jag söker mig. Jag kan inte tänka mig själv med någon annan människa. Det ska vara någon mycket speciell. Är jag alldeles för kräsen? Varför känner jag mig så tom? Framtiden är påtaglig. Alla drömmar jag har. Alla saker jag vill göra. Vem delar det med mig?

Jag sa till någon nån gång att den värsta formen av ensamhet är den känslan man har inom sig oavsett hur många människor man har runt omkring sig.

Snipp snapp snut... life goes on.

Det där med rädsla

Jag upptäckte att förutom de hårda vilda vindarna, var vädret faktiskt inte allt för otrevligt, så jag gav mig iväg mot affären på min velociped. På den lilla upplysta cykelvägen nedanför min byggnad susade jag fram i sakta mak. I buskarna som följer den asfalterade vägen bor ett antal kaniner, två utav dem satt på vägkanten när jag kom cyklandes och de skuttade vettskrämda framåt några skutt bara för att kvickt så där typiskt kaninigt hoppa snett så att inte rovdjuret på cykel skulle få fatt dem.
De två hariga varelserna fick mig att börja tänka på rädsla och på vilken sympati jag känner för varelser som lever sina liv i ständig rädsla. Som kaniner, som hoppar högt och framför allt fort när någonting stort närmar sig dem. De flyr från gröna betesmarker och gömmer sig i sina hål marken om det kan rädda dem från att behöva konfronteras med något de räds.
Dessa tankar föranledde osökt vidare tankegångar om rädsla och förde mig till en dokumentär om den där framlidne författaren Stieg Larsson som tydligen, skulle vissa kretsar mena, rotade i skumligheter han inte borde ha rotat i. Dokumentären visade klipp på nynazistiska stormöten med diarrébruna skjortor och karlar i frisyrer som för tankarna till hur håret nog blir om man kör över sig själv med en gräsklippare. Svenska fanor och skrikande öppna munnar som gastar hädelser och vilsna blickar bakom varje mössbeklädd galning.
Jag blickar ut över detta hav av monster och tänker först hur hemskt det är.
Sedan tänker jag hur sjukt det är.
Sedan tänker jag att jag inte kan förstå hur man kan fungera som de gör.
Jag undrar vad de tänker.
Sedan dyker det där verbet upp igen.
Rädsla.
Är det vad man tänker? Är det rädsla man känner? Rädsla för vad undrar jag då.
Rädsla för att behöva acceptera en värld som formats och blivit till en där man tvingas acceptera människor som till utseendet skiljer sig så mycket mer från den idealbild man trodde man hade om hur en människa skulle se ut?
Om någon av dessa människor (Det knyter sig i magen att kalla dem det) läste den sista meningen, skulle de förstå vad den betydde? Vad frågan var?
Som jag förstod det av dokumentären verkade inte dessa männi... (kaniner vill jag kalla dem nu) Som sagt, i dokumentären verkade inte dessa kaniner vidare välartikulerade eller välsignade med någon större intelligens. Ja, det är sant! Jag lovar. Det är inte mitt subjektiva utlåtande. Det VAR verkligen så att de verkade lite vilsna, fåordiga, som att de egentligen bara ville skutta högt och iväg och hoppa lite snett för att undvika att bli uppnosade. Men att de lyckats bygga upp en barriär av avsky och förakt, kanske för att slippa ta itu med sig själva.
De ringde Stieg Larsson och lämnade meddelanden på hans telefonsvarare för att få honom att sluta skriva artiklar om nazistiska organisationer i Sverige. Två av dessa spelades upp i dokumentären och löd nästan ordagrant så här:
"Ditt lilla judesvin. Du ska dö. Din jääävla bög. Du skaaa dööööö. Vi vet var du bor, juuudeeesviiin. Du ska dööö"

Man behöver inte vara kanin för att dra slutsatsen att individens ordförråd måhända inte sträcker sig längre än till Gnesta. Och vid närmare eftertanke så ges jag, när jag drar mig till minnes, intrycket av att det nog är så här det låter i de flesta fall från dessa kaniner.
Det finns inte mycket till övers för välformulerade genomtänkta tongångar, det verkar mest handla om utdelande av knytnävsslag och tomma hot från den lilla skräckslagna pojkens själ i machoskalet.
Först ville jag skratta och det gjorde jag också. När jag såg dem kunde jag inte förstå hur vi kan hysa sådan rädsla gentemot dessa små kaninvarelser. Hur VI kan vara rädda för DEM när de själva verkar vara så rädda.
Sedan kände jag mest medlidande.
Mitt i hånleendet såg jag de vilsna blickarna och jag hörde de darrande rösterna i varje skrikande gastande. De måste verkligen vara livrädda för att tillåta sig själva att känna sådant hat.
Vad har hänt dem som haft en så hemsk inverkan på deras liv?
Vems rynkiga stinkande kön har de tvingats smeka?
Hur många sparkar riktade mot buken har de tvingats värja sig från?
För inte kan väl dessa små små rädda kaniner vara människor? Människor som spåddes lysande framtider, som växte upp med tilltro och hopp till sig själva och mänskligheten? Som såg världen med lysande naivitet?
Frågorna är eviga när jag avslutar dessa rader. Mod finns för oss som vågar trotsa vår rädsla, rädslan verkar dock vara många människor övermäktig.
Och kaninerna gömmer sig ännu i sina hålor.

Juninatt

Det talas om obesvarad kärlek
Om kärlek som inte talar till nån
Tilltalar dig inte eller försöker göra sig hörd

Om att obesvarad kärlek är oförstörd

(Ur "Anonym")


Och de läppar som vidrör min skakande hals
Och jag dör i hennes mun
Och jag älskar, beundrar "Jag är du, du är jag"
Hon är min för en liten stund

(Ur "Bitar av mig")

Gammal och ful

Jag hade en flickvän som tittade sig i spegeln och sa: "Fy vad ful jag är." Jag tittade förvånat på henne och kunde inte förstå på vad hon grundade det utlåtandet, hon var, och är antagligen fortfarande, otroligt vacker med mjuka ansiktsdrag, rosiga kinder, ögon djupa som Marianergraven och en gnistrande personlighet. Det påpekade jag också ödmjukt men bestämt. "Så säger du bara för att du är ihop med mig." Jag förundrades över svaret och det faktum att min åsikt och uppfattning fick ringa betydelse när jag talade i egenskap av pojkvän. Märk väl att det enbart fungerade åt ena hållet. En stilla undran i klädbutikens provrum: "Visst är den fin? Den passar mig, eller hur?" Och en alldeles för lång tvekan innan svaret: "Eeh... ja... jo, visst gör den det." innebar stora bekymmer för den trögtänkte.

Nåväl, det var inte tidigare traumatiska upplevelser jag ämnade skriva om.

Alla känner vi oss mer eller mindre fina. Kanske är det vår osäkra natur som avslöjar oss i vissa situationer. Jag kan lägga en värdering i en ynka blick, ett skratt och så uppkommer de svettande rysningarna, de burrande surrande tankarna och den flackande blicken som blottar den där osäkerheten.
Givetvis blir det bättre med åren, och det är jag oändligt glad för.

Högstadiets korridorer i sjunde klass, Nokia 3210 hade precis blivit en hit och längtan efter att få passa in delades av alla, men möjligheten gavs bara åt vissa. I dessa korridorer gick jag, där behövdes ingen nedvärderande blick eller ett skratt för att utlösa symptomen för osäkerhet. De infann sig så plikttroget som följd av omgivningen. På den långa vägen mellan skåp och klassrum stötte jag ihop med en av skolans bonnläppar. Jag stirrade ner i golvet för att inte snubbla och för att jag tidigare den morgonen framför badrumsspegeln till min fasa upptäckt två stora finnar bredvid varandra på den vänstra kinden och med tillstymmelsen till en tredje till höger om den mittersta skapade dessa uppblåsta pormaskar ett Orions bälte i perfekt symmetri. Ett ofrivilligt konstverk jag nu hoppades skulle få gå obemärkt förbi. Mina vänner hälsade kvickt på bonnläppen som såg på mig och utbrast "Kristoffer, va fan har du gjort i ansiktet?". Måhända är det till synes inte så illa i återberättande men för en knädarrande trettonåring var det givetvis förödande att få sina hemska yttre attribut bekräftade. "Jodå, jag ser dem nog, lilla du. Och det gör nog alla andra också. De går ju fan inte att missa!" Löd undertexten av hans ord. Orions bälte växte för mig och i mitt huvud hade jag tre gigantiska tennisbollar där ansiktet skulle vara.

Vi har alla våra svaga punkter, brister som får oss att känna oss nakna, blottade. Det goda i allt det här är att det blir bättre med åren. Det har gått nio år sedan jag var tretton och på de åren har jag hunnit träffa många människor som både givit åt och tagit av min osäkerhet. Jag har delat tankar och funderingar och fått mycket av värde tillbaka. Till all lycka väger det åt det bra hållet. Jag är övertygad om att jag inte utseendemässigt förändrats fördelaktigt på tio år. Hade den trettonårige Kristoffer mött den tjugotvåårige så måhända hade den yngre sett en gräsligt ful ankunge.
Jag är ärrad av finnar, vinden och erfarenheter. Och trots skäggstubbet som frodas i mitt lynne känner jag mig vackrare än jag någonsin gjort förr.
För två år sedan kunde jag inte se mig själv i spegeln. Att inte längre vara offer för min egen osäkerhet är något av det mest frigörande jag någonsin kommer att få vara med om. Det följer mig varje dag.
De där ärren jag har från finnar, vinden och erfarenheter må vara mina att bära för alltid, men de är ju en del av mig. Det är jag som samlat på mig dem under hela mitt liv och något säger mig att de oundvlikligen bara kommer att bli fler och fler.
Men jag är tillfreds för nu kan jag se mig själv i spegeln. Jag kan se den vackra skapelsen reflekteras framför mig och vara glad för att jag ser ut som jag gör. Någon måste ju göra det också. Det gör ju mig unik.
Skönhet sitter inte på utsidan. Skönheten finner man i själen, i hjärtat, i den man är nu och den man vill vara.
Den ytliga skönhet som dagligen slår klorna i oss är enbart reslutatet av människors osäkerhet. Alla är vi vackra, på vårt eget unika vis och ingen ska kunna säga något annat.

sexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsex
sexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsex
sexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsex
sexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsex
sexsexsexsexsexsexsexsexsexfelsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsex
sexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsex
sexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsex
sexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsexsex

(Samhället är bara sex, jag är fel)

Någon kommenterade ett av mina inlägg så här fint:

"Trots att vi inte talar samma språk så vidrör vi varandra... men inte ens fysiskt, utan på en själslig nivå dansar vi med varandra bara genom att vara i närheten av varandra. intressant läsning! tyvärr kan jag inte klara av att utrycka mej med ord."

Och jag skäms över att behöva erkänna det men jag har ingen aning om vem det är som är författaren till dessa glimmande ord.

Förlåt. Vill du ge dig till känna?

19:03 med LW

"Varje torn du bygger upp ska någon annan rasa ner, en idiot som bara ser sin chans och tar den."

Se

Bara du och Bara jag.
Vi hade lika gärna kunnat vara nakna som endast.

01:24

Jag lämnar inte människor, de lämnar mig.

En bästa vän

Jerry Seinfeld tar upp problematiseringen kring en del i vardagsmål etablerade begrepp som skulle kunna skapa en del missförstånd om situationen blev sådan. Han påpekar att brudgummens "best man" torde ha all tänkbar grund att ifrågasätta varför bruden vill gifta sig med just mannen vid sin sida. "If I'm the best man, why is she marrying him?"
Han är rolig den där killen.

Jag vet att det finns så många vardagliga uttryck vi använder oss av som vi inte har mage att reflektera över och kanske rentav undra varför vi säger saker just så. Kanske finns det inte några egentligen. Kanske hittar jag bara på. Jag vet dock att det finns ett sammanhang då jag ständigt hajar till och vill börja ifrågasätta. När jag samtalar med en kär vän och den här vännen i förbifarten säger: "Ja, men du vet Esmeralda, min bästa vän". Här vill jag pausa och tänka en stund.
Att ha en bästa vän är väl fint kanske och jag vet att det här är just ett sådant vardagligt uttryck man egentligen inte ska lägga ner så mycket kraft och energi att vända och vrida på. Det bara är så liksom. Ändå kan jag inte låta bli. Att ha en bästa vän som inte är jag men ändå sitta och prata med mig, får mig att känna lite som att jag inte riktigt räcker till. Må så vara att det är en skev självbild som bidrar en smula till dessa reflektioner men om du tänker efter, kan du inte också känna så? På något vis känns det lättare att acceptera att människor har nära vänner och vänner de känt en längre tid men bästa lägger in en stark värdering. Att vara bäst i något är att utesluta alla de som inte är det.
Alla människor runt omkring en ger en ju många olika saker och man har en unik relation med var och en. Visst kan jag tycka att en vän är en bättre lyssnare än en annan. Kanske är det just därför jag vänder mig till henne när jag behöver prata. En annan vän kanske är otroligt bra på att få mig att känna mig äkta just här just nu.
När jag sitter med en nära vän och hon talar om sin bästa vän så tänker jag: "Om det är hennes bästa vän, varför sitter hon här med mig?"

Farfar och det hedervärda förgångna

Farfar berättade historien om när han patrullerade vid finska gränsen i Lappland under andra världskriget, med sådan inlevelse och kryddad med spänning att det var svårt att som litet barnbarn inte sitta helt fängslad. Han hade förvillat sig bort från sitt patrulleringsområde under en snöstorm och vandrat i timmar innan han slutligen skymtat ett lysande fönster i fjärran. Ljuset kom från en liten timmerstuga mitt i skogen, till synes helt isolerad från all tänkbar civilisation. Han knackade på i hopp om att få hjälp att bringa lite ljus över sin vilsna tillvaro, de som öppnade talade ett för honom främmande språk och verkade inte ge någon respons på farfars trevande försök till engelskspråkig diplomati. På bara någon minut hade en hotfull stämning infunnit sig bland de närvarande i stugan. En hotfull stämning som i det närmaste förbytts till hätsk. De främmande människorna beväpnade sig med närmsta tillhygge och omringade farfar som förtvivlat försökte förklara att han var en svensk soldat som behövde hjälp att lokalisera sig. När situationen kändes som allra mest ohållbar och nästan hopplös stannade plötsligt dessa människor upp i sin attack. Någon närvarande hade förstått lite av farfars bön och förklaring, att han inte tillhörde det tyska lägret som de trott från början. Farfar klarade sig med nöd och näppe undan.

Farfar är sedan flera år blott ett minne, en del av det som var men inte längre är. Han levde länge. Längre än många andra.
Historien ovan får mig att tänka på vår sårbarhet, hur förgängligt och skört livet ändå kan vara. Visst är det så att vi tar otroligt mycket för givet. Vi kan ju inte leva dagarna med ängsliga tankar om att det snart ska hända oss något hemskt. Samtidigt är vi duktiga på att inte uppskatta allt det som i våra ögon är självklarheter.
Det är en sak att ta materiella ting för givna. Vi har en TV, oftast fri tillgång till vår favoritmusik, någonstans att sova.
Men något av det värsta vi kan göra är när vi börjar ta andra människor för givna. Och framför allt oss själva. När vi tar våra egna liv för givna är vi lika vilse som en svensk spaningssoldat i de lappländska urskogarna.
Jag vill inte behöva visa oändlig tacksamhet för varje dag jag får leva, jag tror att alla som försöker det kommer tröttna rätt snart.
Jag menar att motsatsen till att ta sitt liv för givet är att ge sig själv alla de chanser man vill ha och tycker att man förtjänar.
Varför begränsa sig själv och människor omkring sig när vi alla har så mycket att ge? Och varför vänta på att döden ska knacka en på axeln innan man förstår att våga öppna ögonen och omfamna världens vackra?
Jag vill ge mig själv och andra människor alla chanser som finns. Jag vill inte leva till sextionio procent.
"Vita non est vivere sed valere vita est" (Att leva är mer än att bara hålla sig vid liv)
Jag tänker l e v a.
Och jag tror att det delvis var det farfar menade med sin berättelse. Hur vi ibland tassar kring ödets rykande grytor med knivar hängande i tunna trådar från taket, utan att vi tar notis.
Självklart ska vi alla få leva som vi vill, bara en sak: En urfinsk hoppetossa i en timmerstuga i den ururfinska ödemarken räddade livet på min farfar och garanterade fortlevnaden för generationer framåt. Och här sitter jag. Livet är förgängligt.

Ta med mig in...

Det finns dagar som i ärlighetens namn inte ger så mycket. Det finns de dagar som faktiskt i det närmaste bara passerar förbi till synes obemärkt. Det är så att man kan påstå att det är med dagar som det är med människor.
Det är nog snarare människor än dagar jag syftar på, tror jag. Även om också dagar kan vara föremål för ett sådant konstaterande.
En del människor, faktiskt de allra flesta (på gott och ont) vidrör mig inte det allra minsta. De finns där - fysiskt existerar de i allra högsta grad. De vandrar, löper, skuttar och smyger förbi mig men utan att jag tar någon särskild notis om dem. Det handlar inte om respektlöshet. De bara passar mig helt enkelt inte.
Så många jag möter möter jag endast på ytan. De bjuder aldrig in, de bara finns där och det tycks vara meningen att jag ska bilda mig en uppfattning om deras person utifrån en klädstil, en frisyr eller sättet de för sig på. Rätt bisarrt egentligen.
De vill inte bjuda in av rädsla eller ovilja. Kanske av rädsla för vad de kan tänkas blotta i all sin sårbarhet.

Ibland dock, ibland kommer dagarna som ger något. Människorna som tycks ge energi från en till synes obefintlig källa. Dagarna som påverkar och förändrar, som ger livskraft nog att klara av en vecka.
Dessa människor vet sin väg in i hjärtats kammare. De behöver inte lägga ner energi på fåfänga ytliga uttryck för att beröra, för dem räcker det med ord. Rätt ord.

Kanske är det ödets vingslag som för oss samman. Kanske är det inte meningen att vi alltid ska finnas för varandra men just i stunden betyder det ingenting. I stunden är det enda som betyder något att vi aldrig vill släppa taget.

(Trots att vi aldrig träffats, jag har aldrig rört vid ditt hår eller tittat dig i ögonen, berör du mig. På något vis. Trots att vi aldrig träffats är du den enda jag just nu vill ha nära mig. Trots att vi aldrig träffats är du den jag vill skratta med och gråta inför)

En natt trillade en stockholmsflicka in i mitt liv och nu får jag inte hennes rader ur huvudet. "Jag vill upptäcka världen med dig. Och känna hur du doftar."

Jag är redo. Ta med mig in... i någonting nytt.

Villfarelse kring livet så som det ter sig för en vilsen själ

Utanför Coop-affären på Värnhemstorget står en kraftig man en smula böjd framåt, klädd i grått slitna kläder och med ansiktet täckt av mörkt tovigt skägg, smuts och ärr som minner om ett liv i ständigt stormväder. Kepsen han bär sitter långt ner på pannan och döljer ögonen som så vitt jag kan se när jag i all hast sneglar åt hans håll, glänser uppgivet av tomhet. Han håller skakigt fram händerna, varav det i den ena ligger några kronor. Han säger något som för mig blir ohörbart eftersom jag är mitt uppe i att nynna till en låt av en i övrigt ganska överskattad grupp, Oasis, "Some might say". Jag tror att han frågade om jag hade några kronor att ge honom. Jag har inte några kronor men är i all spontan anda nära att erbjuda honom en kram istället. Han vill nog inte ha en kram. Han vill nog ha ett anständigt liv.

En bredbandsreklam som just nu pryder affischpelare över hela Sverige, fick mig att fundera. Företaget som ligger bakom denna marknadsföringskampanj lovar att det ska ge alla svenskar bredband. "Leve allemansrätten" säger de. Alla. Det första som slår mig är att hur mycket de än vill, gäller dessa lovord inte alla. Det kommer de aldrig att göra. En del människor räknas helt enkelt inte. Det talas om klassklyftor, om segregation, om utanförskap. Det talas så mycket om något som är så påtagligt, uppenbart, mitt framför våra ögon. Vi ser det men vi väljer bort det. Det är så mycket vi väljer bort av den enkla anledningen att vi inte vet vad vi ska ta oss till. Visst kan jag ge den där mannen en tjugo kronors-sedel men det känns som en droppe i havet. Han kommer stå där imorgon igen, med händerna kuvade framför sig. Han kommer antagligen stå där eller utanför någon annan mataffär många dagar framöver.

"Some might say they don't believe in heaven, go and tell it to the man who lives in hell." lyder en textrad i Oasis-låten jag nämnde. Det får mig att tänka på allt vi tar för givet och på det vi skulle kunna uppskatta så mycket mer. Vi behöver alltid något extremt för att öppna ögonen, ett skakande uppvaknande för att se varandra och allt fint som ändå finns.
Mina bra dagar, när jag njuter av solsken och den smekande doften av syrén i mina näsborrar, vill jag ge något till andra. Då vill jag omfamna en krokig kropp, le varmt mot en osäker flackande blick, Fatta tag i handen hos en vän som tappat all lust, bjuda på en töntig dans, kanske lockar jag fram ett skratt.
Jag värjer mig dock för vissa förbehåll som ställer mig en aning tvekandes till att utföra dessa impulshandlingar i kärlekens namn. Att vickandes på höfterna dansa gågatan fram och kasta mig i famnen på främlingar, kanske inte uppskattas så som jag vill hoppas. Kanske sprider jag bara oro och ängslighet när jag studsandes tar mig fram som en underbar blandning av Tomas di Leva och en uppvarvad duracellkanin. Kanske är det inte vad människor vill ha. Även om jag för varje dag som går blir mer och mer säker på att det just är vad människor behöver.

Till dig som läser det här och kanske tänker att "han verkar ju inte riktigt på riktigt den där hottentotten.", till dig vill jag skriva: Jag förlåter dig för att du inte kan se världen i det ljus du förtjänar att få se den. Jag uppskattar att du finns trots att du inte ger mig något att leva för. Jag lovordar din existens och hoppas av hela mitt hjärta att du någon dag får mod nog att om inte krama en människa du aldrig någonsin kramat förut, så åtminstone ge ett leende åt en osäker blick. Kanske ger det inget tillbaka. Kanske syns ingen skillnad. Men kanske, kanske vaknar en liten sol i hjärtat hos någon där mörker rådit och kanske ekar just ditt leende i henne, om än för en liten stund.

I afton

På väg hem från stan fick jag en spontan förfrågan så där i all hast. Jag mötte ett gäng såna där riktigt grabbiga grabbar i äldre tonåren. Av utländsk härkomst var de. Det är jag relativt säker på. Jag cyklade på cykelvägen mellan Värnhemstorget och Rosengård och av någon anledning gick de alla fyra på rad på cykelvägen. Jag som är som jag är, hade ju ingen som helst tanke på att cykla någon annanstans än på cykelvägen (vilket måhända dessa karlar hade hoppats på). Detta förargade nog dem något. Att jag inte visade dem tillräckligt med respekt, måhända? Kanske borde jag knäböjt inför dem, kysst deras fötter och sedan ställt mig på knä framför dem och förberett mig för den fråga jag därefter skulle få ställd till mig.

"Hey! Sug min kuk!"

Ja, jag cyklade rakt fram utan en tanke på att veja för det är så jag funkar. Ni går på en cykelväg och vill ni inte bli rammade av en Monark Royal från tidigt 70-tal, bör ni kanske snarast reträttera. Okidoki, då är vi överens. Right? Icke då. Frågan ställdes tvärt och som resultatet av en provokoation av mig. Jo, för det är så provocerande för dem att jag inte böjer mig för deras vilja. Kanske är gränsen väldigt hårfin. Kanske gör minsta lilla rubbning i den testosteronsprudlande mansvärlden, att man puttas över gränsen till total vettlöshet. Att den som passerar gränsen gör det på egen risk. "Sug min kuk!!"
Parkvägen mellan staden och Värnhemstorget mötte jag ytterligare ett gäng. Fast det då i handlingen ska vara innan detta andra gäng. Då gick de också mitt på cykelvägen och var i det närmaste tvungna att kasta sig åt sidan för att de alldeles för sent insåg att det var cykelvägen de virrade på. Jag hörde mest missbelåtet gnissel bakom min rygg.

Kanske tänker ni nu, "jisses, en galen bitter besserwisser på sin cykel vill bringa lag och ordning till staden genom att försöka döda tankspridda människor." Okej, jag ska inte ursäkta mig själv. Jag kan förstå människor som inte tänker sig för. (Det finns alldeles för många av dem) Jag kan respektera att de har bättre saker för sig än att tänka på var de går men jag har också bättre saker att tänka på än att tillrättavisa människor. Jag har framför allt roligare saker för mig på min färd hem, fina sånger att nynna på, tänkvärda diktrader att fundera över, glittrande stjärnor att njuta av, än att köra upp i buskage eller ut på tättrafikerad gata för att några idioter inte kan hålla sig på rätt sida.
Så, nej kära du. Jag vill inte suga din kuk.
Det värsta är att det går så fort från att frågan kommer till att de är tjugo meter bakom mig, att jag inte hinner ge något spydigt svar.
"Nej, du får inte suga min kuk hur mycket du än vill."
"*Suck* tror du inte någon av dina vänner kan göra det åt dig, vännen? *mental klapp på huvudet* Jag är liksom på väg hem."
Kanske skajag rentav stanna, gå fram till dem och be honom knäppa upp sina byxor samtidigt som jag duckarför de andras knytnävsslag och skratt. Kanske ska jag som respons till hans tvekande nervösa "Vad fan, är du bög eller?!" svara "Men snälla du, det var ju DU som frågade mig."

Det är surt att alla bra svar kommer efteråt, på vägen hem.

blää

Dagens... "Om ytlighet, helvetet"

Den syrianske författarinnan Ghada Samman sa: "Den frigjorda kvinnan är inte en modern docka som använder smink och smaklösa kläder. Den frigjorda kvinnan är en person som tror att hon är lika mänsklig som mannen. Den frigjorda kvinnan kräver inte frihet i syfte att missbruka den."

Vi är i skiftet av en ny dag. Klockan är midnatt och av någon outgrundlig anledning kokar jag. Mitt element är på minimum och natten är kall och svart som en kolbit på Arktis, ändå är jag så varm att jag funderar på att skutta in i duschen för andra gången på en halvtimme. Idag var en lång dag. Examinationstillfälle för fyra olika grupper att redovisa olika gestaltningar utifrån kurslitteraturböckerna som Gud glömde. (Bortsett från "I en klass för sig" av Fanny Ambjörnsson)
Gestaltningarna blev väldigt intressanta och diskussionerna ännu mer. "Är vi alla sociala konstruktioner?" var en av de frågor som genomsyrade dagen och vid en av diskussionerna tog jag mig friheten att fråga något som gnagt mig länge och gör fortfarande. Utifrån en tidigare diskussion kring naturlighet uttryckte jag en allmän undran, om det nu finns något som heter naturligt, (vilket jag efter den här dagen börjar undra om det faktiskt gör) går det att vara naturlig och samtidigt sminka sig?

"Den frigjorda kvinnan är inte en modern docka som behöver smink och smaklösa kläder."

Jag är glad att jag läste detta citat för det gav mig en grund för de tankar som snurrat i mitt huvud den senaste tiden. Överallt jag går tycker jag mig mest se "dockor".

Någon sa att smink är ett förtryck, ett förtryck gentemot kvinnan. Inte att det förtryckande är att kvinnor känner sig "tvingade" att bära smink, utan att det inte är lika accepterat att män gör det som att kvinnor gör det. Detta med smink som ett förtryckande verktyg, må vara grovt formulerat och kanske taget ur sitt sammanhang men grundbetydelsen är densamma.

Ska man förlita sig helt på Ghada Sammans ord missar ju 87 % av dagens unga kvinnor, inklusive den större delen av min bekantskapskrets att falla inom ramarna för hennes definition av vad en frigjord kvinna är.

Skönhet är en social konstruktion. Det finns kanske inget som heter "naturlig skönhet", inget man ser på ytan åtminstone. Kanske är den naturliga skönheten en social konstruktion utformad av samhället och människor för samhället och människor i avsikt att ge oss något att bedöma varandra efter. Kanske behöver vi se varandra utifrån en mall, en definition av vad skönhet egentligen är för att, som någon sa, människan har ett behov av att dela in varandra i fack. Vi behöver se varandra utifrån ytliga perspektiv för att skapa oss en bild av en människa.

Jag funderade på det där med att smink är ett förtryck mot kvinnor. Jag känner mig inte som en kvinna. Jag vet knappt vad det är. Jag har varken bröst som rymmer bröstmjölk, jag kan inte föda och trots mina underliga svettningar den här aftonen tvivlar jag på att jag lider av hormonrubbningar eller oregelbundna blödningar. Är det definitionen av en kvinna så snubblar jag på mållinjen. Jag känner mig för övrigt inte riktigt som en man heller. Jag vet knappt vad det är.

ÄNDÅ funderade jag på det där med smink och förtryck. Rent cyniskt vill jag tänka att JAG skulle få säga något sådant ur ett någorlunda objektivt perspektiv. För det är så jag ser det. Men kan man verkligen säga så och samtidigt bära smink? Diskussionen fick många ståndpunkter idag men ingen gjorde mig särskilt mycket klarare i sinnet. Jag är som sagt ingen kvinna men som jag ser det är smink ett hemskt påfund. Precis som att man som kvinna ska va liten och nätt både fysiskt och i sitt uttryckssätt. Och som man har man föreställningar att leva upp till jag aldrig riktigt förstått. Vissa saker är bara accepterade i den värld vi lever i. Dom bara finns där för oss att ta in och tacka ja till, utan förevändningar.
Smink är förtryckande för varför ska bara kvinnor sminka sig, undrade någon? Varför måste någon alls sminka sig, undrar jag? Några sa att de tycker att det är kul med smink, de finner ett nöje i att "leka med sitt smink". Sure thing. Å andra sidan kan jag tänka att det väl är något man lär sig redan som liten tös att man SKA tycka, eller? Vad vet jag, jag är ju varken man eller kvinna.
Jag tänker att om det nu är hemskt att visa sig offentligt utan att först ha målat sig i ansiktet. Om man känner sig obeskrivligt ful utan sin mascara runt ögonen och sin foundation som täcker ärr och finnar, är inte världen sjuk då? Är det inte sjukt att vi hellre accepterar ett förtryck i all vår medvetenhet bara för att vi inte har modet att gå emot? Är det inte sjukt att våra föreställningar om skönhet, vår osäkerhet, vår självbild, tvingar oss till att hellre falla för det tvångsmässiga beteendet det faktiskt är att göra så som samhället behagar, för att vi inte tror att vi räcker till som människor annars? Istället för att ifrågasätta varför det faktiskt är så, vänder vi kappan efter vinden för att det finns högre makter vi inte rår över?

Utseende är, och har i alla generationer, varit en väsentlig del i människans sätt att leva. Så har jag fått förklarat för mig av gamla 1700-talsmonarker i alla fall. Utseende är oerhört viktigt i dagens samhälle, verkar det som. Varför, kan jag inte förstå.

Jag vill att alla ska känna sig vackra. Inte snygga ty det är ett hemskt begrepp, utan vackra. Varför finns ytlighet? Varför finns fåfänga?

Jag har tänkte det tusen gånger, det kommer inte rubba jorden det minsta att jag skriver det men det kommer kännas frigörande. Jag tycker: Säger du att någon är snygg, säger du: "Han är så jääävla snygg alltså" då är du inte bättre än...
Tack, det kändes skönt att få det sagt. Säg "snygg" hur jävla mycket du vill, bara inte i min närhet.

Förlåt för min osammanhängande text.

En timme, en minut

"Ta inte ens en dag i taget, ta en timme" sa min mor. Det var när jag inte längre visste var jag skulle ta vägen. Tänk hur fort allt faller om man tillåter det.

(Ibland bjuder vädret på förrädiska akter. Det visuella bjuder upp till en solglansande dans men i det ögonblick jag kliver ut på balkongen möter mig kylan i små bitande etapper som får mig att fly in genom dörren igen. Solen gör tappra försök att värma mig och för det är jag evigt tacksam. Den får dock för en tid framöver regera under sin överman, den isande nordanvinden.)

I had a dream my life would be
So different from this hell I'm living,
So different now from what it seemed
Now life has killed the dream I dreamed

Jag har sannerligen blivit en pojke med gröna fingrar, i ordens rätta bemärkelse. Efter inköp av trettio liter finsilad jord, fröpåsar av ringblommor och morötter samt handskar som just är gröna, kan jag numera titluera mig trädgårdsmästare av rang. Som om det inte vore nog så känner jag ett trängande behov att förtälja att blomlådan där all blomstervetenskaplig produktion sker, är ytterst stilig och estetiskt tilltalande men icke allra minst tillverkad av mig. Tillverkad av blod, svett, tårar, kärlek och mig. Yeah, I kick Ernsts big ass. Och min balkong kommer bli fin.

Les Misérables är en vacker musikal med vacker musik
(I dreamed a dream)

Sov gott.

Fyra glas vin och tre kanelbullar senare...

Att verkligen älska något innebär alltid att sätta sig själv på spel, sa en vis människa en gång. Eller ja, en människa var det åtminstone. Huruvida visheten tillstår någon som placerat sig i
"Varför vara speciell när man kan vara som alla andra"-facket genom att yttra något tveksamt tänkvärt om kärlek, det är värt att ifrågasätta. Nåväl.

Jag började vända på tankar i huvudet efter att mitt andra riktiga förhållande tog slut. Efter veckor av tårar och tröstätande, rannsakade jag mig själv. Jag vred på tvistade formuleringar och hoppade hage med alla gamla nedskrivna reflektioner bara för att för första gången verkligen förstå mig själv. Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det. Dock får jag intrycket av att jag förstår mig själv bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Det är fint det där med självutveckling.

Fem glas vin och något med sex kanelbullar senare...

Jag är ingen sån man vänder sig om för på stan. Nej, det vet jag. Jag har aldrig blivit uppraggad på en krog. Jag är ingen Johnny Depp (Ja, han är min definition av det där begreppet "snygg", vem vill inte äta glass från hans mage liksom?) Men "snygg" är ett så ihåligt begrepp. Vardagstal utan innebörd. Utan värde. Ändå lyssnar folk till det. Ändå talar folk det språket. Ändå gör människor en skillnad i "snygg" "inte snygg". Alla blir vi indelade och sorterade för det är så samhället fungerar. Tänk den dagen då människor kringgår de ytliga fåfänga formuleringarna och talar om andra runt omkring sig som vackra. Vackra, inte för att de har ett formidabelt käkparti eller glittrande ögon, utan vackra bara av den enkla anledningen att de är människor. Hur svårt är det?

Fem glas vin, sex kanelbullar och ett lustigt rus senare...

Hon försvinner inte ur mina tankar. Hon är ständigt närvarande, jag ser henne varje dag, hon är mina drömmar nästan varje natt. Det finns något jag tänkt mycket på sedan någon gång i november när jag inte längre visste över vad jag skulle gråta. Det här är mitt liv. Det här är vem jag är. Jag är runt 178 centimeter, har något med blå ögon, fin klädstil, är självlärd i både gitarr och piano och jag är faktiskt rätt duktig på fotboll. Jag är en drömmare, längtar bort till något bättre mest hela tiden, är känslosam och ödmjuk och har ett hjärta av sammet... Varför... Jag frågar mig själv... V a r f ö r tillåter jag mig själv att må dåligt? Varför utsätter jag mig själv för lidande jag inte ska behöva utstå? Jag är inte mindre värd än du där. Eller du. Eller ens hon som går där borta i lila kappa. Jag är Kristoffer. Jag är 22 år och älskar när solen skiner. Jag älskar när jag får små rysande vibrationer i kroppen när jag spelar musik. Och jag älskar när någon bryr sig om mig. Se på mig! Jag är vacker!

Tack.

Ingress om allt utom babushkas, ingresser och tussilago i mångfald

När jag i sällskap med min mor flanerade kring på Uppsalas gator, och jag för tredje gången bar de där jeansen som var så trasiga men likväl hörde till de plaggen som var mina absoluta favoriter, kunde jag räkna med att få höra henne säga: "Om du nu nödvändigtvis ska envisas med att ha de där byxorna kunde du ju i alla fall klippt dig i en stilig frisyr så folk åtminstone hade haft något anständigt att att titta på." Min mor hyste vissa svårigheter att förlika sig med tanken att behöva synas tillsammans med en sextonårig rockande hippie med axellångt hår och hål i skorna. Inte kunde väl hon heller förstå för sig själv att det för en tonåring ter sig mycket fundamentalt med just den ytliga imagen i sökandet efter identiteten man aldrig finner.

Min mor fann sig givetvis aldrig i det och hon utnyttjade dessutom det faktum att hon lyckats uppfostra en så välartad gosse, genom att tvinga mig bära ett par andra jeans de gånger vi besökte stan tillsammans. Byxor jag inte burit tillräckligt ofta för att de skulle bli så där personligt slitna som gjorde dem bekvämare än sammet mot bar hud. I min favör bör tilläggas att min tonårsrevolts enda riktiga kulmen var att jag slapp besöka Klipp-Inger på Spetsvägen allt för ofta. Även om hon var en trevlig medelålders kvinna med mål i mun, hade hon likt min mor ingen förståelse för en ung hårig människas kamp med sig själv.