Jag hade en flickvän som tittade sig i spegeln och sa: "Fy vad ful jag är." Jag tittade förvånat på henne och kunde inte förstå på vad hon grundade det utlåtandet, hon var, och är antagligen fortfarande, otroligt vacker med mjuka ansiktsdrag, rosiga kinder, ögon djupa som Marianergraven och en gnistrande personlighet. Det påpekade jag också ödmjukt men bestämt. "Så säger du bara för att du är ihop med mig." Jag förundrades över svaret och det faktum att min åsikt och uppfattning fick ringa betydelse när jag talade i egenskap av pojkvän. Märk väl att det enbart fungerade åt ena hållet. En stilla undran i klädbutikens provrum: "Visst är den fin? Den passar mig, eller hur?" Och en alldeles för lång tvekan innan svaret: "Eeh... ja... jo, visst gör den det." innebar stora bekymmer för den trögtänkte.
Nåväl, det var inte tidigare traumatiska upplevelser jag ämnade skriva om.
Alla känner vi oss mer eller mindre fina. Kanske är det vår osäkra natur som avslöjar oss i vissa situationer. Jag kan lägga en värdering i en ynka blick, ett skratt och så uppkommer de svettande rysningarna, de burrande surrande tankarna och den flackande blicken som blottar den där osäkerheten.
Givetvis blir det bättre med åren, och det är jag oändligt glad för.
Högstadiets korridorer i sjunde klass, Nokia 3210 hade precis blivit en hit och längtan efter att få passa in delades av alla, men möjligheten gavs bara åt vissa. I dessa korridorer gick jag, där behövdes ingen nedvärderande blick eller ett skratt för att utlösa symptomen för osäkerhet. De infann sig så plikttroget som följd av omgivningen. På den långa vägen mellan skåp och klassrum stötte jag ihop med en av skolans bonnläppar. Jag stirrade ner i golvet för att inte snubbla och för att jag tidigare den morgonen framför badrumsspegeln till min fasa upptäckt två stora finnar bredvid varandra på den vänstra kinden och med tillstymmelsen till en tredje till höger om den mittersta skapade dessa uppblåsta pormaskar ett Orions bälte i perfekt symmetri. Ett ofrivilligt konstverk jag nu hoppades skulle få gå obemärkt förbi. Mina vänner hälsade kvickt på bonnläppen som såg på mig och utbrast "Kristoffer, va fan har du gjort i ansiktet?". Måhända är det till synes inte så illa i återberättande men för en knädarrande trettonåring var det givetvis förödande att få sina hemska yttre attribut bekräftade. "Jodå, jag ser dem nog, lilla du. Och det gör nog alla andra också. De går ju fan inte att missa!" Löd undertexten av hans ord. Orions bälte växte för mig och i mitt huvud hade jag tre gigantiska tennisbollar där ansiktet skulle vara.
Vi har alla våra svaga punkter, brister som får oss att känna oss nakna, blottade. Det goda i allt det här är att det blir bättre med åren. Det har gått nio år sedan jag var tretton och på de åren har jag hunnit träffa många människor som både givit åt och tagit av min osäkerhet. Jag har delat tankar och funderingar och fått mycket av värde tillbaka. Till all lycka väger det åt det bra hållet. Jag är övertygad om att jag inte utseendemässigt förändrats fördelaktigt på tio år. Hade den trettonårige Kristoffer mött den tjugotvåårige så måhända hade den yngre sett en gräsligt ful ankunge.
Jag är ärrad av finnar, vinden och erfarenheter. Och trots skäggstubbet som frodas i mitt lynne känner jag mig vackrare än jag någonsin gjort förr.
För två år sedan kunde jag inte se mig själv i spegeln. Att inte längre vara offer för min egen osäkerhet är något av det mest frigörande jag någonsin kommer att få vara med om. Det följer mig varje dag.
De där ärren jag har från finnar, vinden och erfarenheter må vara mina att bära för alltid, men de är ju en del av mig. Det är jag som samlat på mig dem under hela mitt liv och något säger mig att de oundvlikligen bara kommer att bli fler och fler.
Men jag är tillfreds för nu kan jag se mig själv i spegeln. Jag kan se den vackra skapelsen reflekteras framför mig och vara glad för att jag ser ut som jag gör. Någon måste ju göra det också. Det gör ju mig unik.
Skönhet sitter inte på utsidan. Skönheten finner man i själen, i hjärtat, i den man är nu och den man vill vara.
Den ytliga skönhet som dagligen slår klorna i oss är enbart reslutatet av människors osäkerhet. Alla är vi vackra, på vårt eget unika vis och ingen ska kunna säga något annat.
