01:24

Jag lämnar inte människor, de lämnar mig.

En bästa vän

Jerry Seinfeld tar upp problematiseringen kring en del i vardagsmål etablerade begrepp som skulle kunna skapa en del missförstånd om situationen blev sådan. Han påpekar att brudgummens "best man" torde ha all tänkbar grund att ifrågasätta varför bruden vill gifta sig med just mannen vid sin sida. "If I'm the best man, why is she marrying him?"
Han är rolig den där killen.

Jag vet att det finns så många vardagliga uttryck vi använder oss av som vi inte har mage att reflektera över och kanske rentav undra varför vi säger saker just så. Kanske finns det inte några egentligen. Kanske hittar jag bara på. Jag vet dock att det finns ett sammanhang då jag ständigt hajar till och vill börja ifrågasätta. När jag samtalar med en kär vän och den här vännen i förbifarten säger: "Ja, men du vet Esmeralda, min bästa vän". Här vill jag pausa och tänka en stund.
Att ha en bästa vän är väl fint kanske och jag vet att det här är just ett sådant vardagligt uttryck man egentligen inte ska lägga ner så mycket kraft och energi att vända och vrida på. Det bara är så liksom. Ändå kan jag inte låta bli. Att ha en bästa vän som inte är jag men ändå sitta och prata med mig, får mig att känna lite som att jag inte riktigt räcker till. Må så vara att det är en skev självbild som bidrar en smula till dessa reflektioner men om du tänker efter, kan du inte också känna så? På något vis känns det lättare att acceptera att människor har nära vänner och vänner de känt en längre tid men bästa lägger in en stark värdering. Att vara bäst i något är att utesluta alla de som inte är det.
Alla människor runt omkring en ger en ju många olika saker och man har en unik relation med var och en. Visst kan jag tycka att en vän är en bättre lyssnare än en annan. Kanske är det just därför jag vänder mig till henne när jag behöver prata. En annan vän kanske är otroligt bra på att få mig att känna mig äkta just här just nu.
När jag sitter med en nära vän och hon talar om sin bästa vän så tänker jag: "Om det är hennes bästa vän, varför sitter hon här med mig?"

Farfar och det hedervärda förgångna

Farfar berättade historien om när han patrullerade vid finska gränsen i Lappland under andra världskriget, med sådan inlevelse och kryddad med spänning att det var svårt att som litet barnbarn inte sitta helt fängslad. Han hade förvillat sig bort från sitt patrulleringsområde under en snöstorm och vandrat i timmar innan han slutligen skymtat ett lysande fönster i fjärran. Ljuset kom från en liten timmerstuga mitt i skogen, till synes helt isolerad från all tänkbar civilisation. Han knackade på i hopp om att få hjälp att bringa lite ljus över sin vilsna tillvaro, de som öppnade talade ett för honom främmande språk och verkade inte ge någon respons på farfars trevande försök till engelskspråkig diplomati. På bara någon minut hade en hotfull stämning infunnit sig bland de närvarande i stugan. En hotfull stämning som i det närmaste förbytts till hätsk. De främmande människorna beväpnade sig med närmsta tillhygge och omringade farfar som förtvivlat försökte förklara att han var en svensk soldat som behövde hjälp att lokalisera sig. När situationen kändes som allra mest ohållbar och nästan hopplös stannade plötsligt dessa människor upp i sin attack. Någon närvarande hade förstått lite av farfars bön och förklaring, att han inte tillhörde det tyska lägret som de trott från början. Farfar klarade sig med nöd och näppe undan.

Farfar är sedan flera år blott ett minne, en del av det som var men inte längre är. Han levde länge. Längre än många andra.
Historien ovan får mig att tänka på vår sårbarhet, hur förgängligt och skört livet ändå kan vara. Visst är det så att vi tar otroligt mycket för givet. Vi kan ju inte leva dagarna med ängsliga tankar om att det snart ska hända oss något hemskt. Samtidigt är vi duktiga på att inte uppskatta allt det som i våra ögon är självklarheter.
Det är en sak att ta materiella ting för givna. Vi har en TV, oftast fri tillgång till vår favoritmusik, någonstans att sova.
Men något av det värsta vi kan göra är när vi börjar ta andra människor för givna. Och framför allt oss själva. När vi tar våra egna liv för givna är vi lika vilse som en svensk spaningssoldat i de lappländska urskogarna.
Jag vill inte behöva visa oändlig tacksamhet för varje dag jag får leva, jag tror att alla som försöker det kommer tröttna rätt snart.
Jag menar att motsatsen till att ta sitt liv för givet är att ge sig själv alla de chanser man vill ha och tycker att man förtjänar.
Varför begränsa sig själv och människor omkring sig när vi alla har så mycket att ge? Och varför vänta på att döden ska knacka en på axeln innan man förstår att våga öppna ögonen och omfamna världens vackra?
Jag vill ge mig själv och andra människor alla chanser som finns. Jag vill inte leva till sextionio procent.
"Vita non est vivere sed valere vita est" (Att leva är mer än att bara hålla sig vid liv)
Jag tänker l e v a.
Och jag tror att det delvis var det farfar menade med sin berättelse. Hur vi ibland tassar kring ödets rykande grytor med knivar hängande i tunna trådar från taket, utan att vi tar notis.
Självklart ska vi alla få leva som vi vill, bara en sak: En urfinsk hoppetossa i en timmerstuga i den ururfinska ödemarken räddade livet på min farfar och garanterade fortlevnaden för generationer framåt. Och här sitter jag. Livet är förgängligt.

Ta med mig in...

Det finns dagar som i ärlighetens namn inte ger så mycket. Det finns de dagar som faktiskt i det närmaste bara passerar förbi till synes obemärkt. Det är så att man kan påstå att det är med dagar som det är med människor.
Det är nog snarare människor än dagar jag syftar på, tror jag. Även om också dagar kan vara föremål för ett sådant konstaterande.
En del människor, faktiskt de allra flesta (på gott och ont) vidrör mig inte det allra minsta. De finns där - fysiskt existerar de i allra högsta grad. De vandrar, löper, skuttar och smyger förbi mig men utan att jag tar någon särskild notis om dem. Det handlar inte om respektlöshet. De bara passar mig helt enkelt inte.
Så många jag möter möter jag endast på ytan. De bjuder aldrig in, de bara finns där och det tycks vara meningen att jag ska bilda mig en uppfattning om deras person utifrån en klädstil, en frisyr eller sättet de för sig på. Rätt bisarrt egentligen.
De vill inte bjuda in av rädsla eller ovilja. Kanske av rädsla för vad de kan tänkas blotta i all sin sårbarhet.

Ibland dock, ibland kommer dagarna som ger något. Människorna som tycks ge energi från en till synes obefintlig källa. Dagarna som påverkar och förändrar, som ger livskraft nog att klara av en vecka.
Dessa människor vet sin väg in i hjärtats kammare. De behöver inte lägga ner energi på fåfänga ytliga uttryck för att beröra, för dem räcker det med ord. Rätt ord.

Kanske är det ödets vingslag som för oss samman. Kanske är det inte meningen att vi alltid ska finnas för varandra men just i stunden betyder det ingenting. I stunden är det enda som betyder något att vi aldrig vill släppa taget.

(Trots att vi aldrig träffats, jag har aldrig rört vid ditt hår eller tittat dig i ögonen, berör du mig. På något vis. Trots att vi aldrig träffats är du den enda jag just nu vill ha nära mig. Trots att vi aldrig träffats är du den jag vill skratta med och gråta inför)

En natt trillade en stockholmsflicka in i mitt liv och nu får jag inte hennes rader ur huvudet. "Jag vill upptäcka världen med dig. Och känna hur du doftar."

Jag är redo. Ta med mig in... i någonting nytt.

Villfarelse kring livet så som det ter sig för en vilsen själ

Utanför Coop-affären på Värnhemstorget står en kraftig man en smula böjd framåt, klädd i grått slitna kläder och med ansiktet täckt av mörkt tovigt skägg, smuts och ärr som minner om ett liv i ständigt stormväder. Kepsen han bär sitter långt ner på pannan och döljer ögonen som så vitt jag kan se när jag i all hast sneglar åt hans håll, glänser uppgivet av tomhet. Han håller skakigt fram händerna, varav det i den ena ligger några kronor. Han säger något som för mig blir ohörbart eftersom jag är mitt uppe i att nynna till en låt av en i övrigt ganska överskattad grupp, Oasis, "Some might say". Jag tror att han frågade om jag hade några kronor att ge honom. Jag har inte några kronor men är i all spontan anda nära att erbjuda honom en kram istället. Han vill nog inte ha en kram. Han vill nog ha ett anständigt liv.

En bredbandsreklam som just nu pryder affischpelare över hela Sverige, fick mig att fundera. Företaget som ligger bakom denna marknadsföringskampanj lovar att det ska ge alla svenskar bredband. "Leve allemansrätten" säger de. Alla. Det första som slår mig är att hur mycket de än vill, gäller dessa lovord inte alla. Det kommer de aldrig att göra. En del människor räknas helt enkelt inte. Det talas om klassklyftor, om segregation, om utanförskap. Det talas så mycket om något som är så påtagligt, uppenbart, mitt framför våra ögon. Vi ser det men vi väljer bort det. Det är så mycket vi väljer bort av den enkla anledningen att vi inte vet vad vi ska ta oss till. Visst kan jag ge den där mannen en tjugo kronors-sedel men det känns som en droppe i havet. Han kommer stå där imorgon igen, med händerna kuvade framför sig. Han kommer antagligen stå där eller utanför någon annan mataffär många dagar framöver.

"Some might say they don't believe in heaven, go and tell it to the man who lives in hell." lyder en textrad i Oasis-låten jag nämnde. Det får mig att tänka på allt vi tar för givet och på det vi skulle kunna uppskatta så mycket mer. Vi behöver alltid något extremt för att öppna ögonen, ett skakande uppvaknande för att se varandra och allt fint som ändå finns.
Mina bra dagar, när jag njuter av solsken och den smekande doften av syrén i mina näsborrar, vill jag ge något till andra. Då vill jag omfamna en krokig kropp, le varmt mot en osäker flackande blick, Fatta tag i handen hos en vän som tappat all lust, bjuda på en töntig dans, kanske lockar jag fram ett skratt.
Jag värjer mig dock för vissa förbehåll som ställer mig en aning tvekandes till att utföra dessa impulshandlingar i kärlekens namn. Att vickandes på höfterna dansa gågatan fram och kasta mig i famnen på främlingar, kanske inte uppskattas så som jag vill hoppas. Kanske sprider jag bara oro och ängslighet när jag studsandes tar mig fram som en underbar blandning av Tomas di Leva och en uppvarvad duracellkanin. Kanske är det inte vad människor vill ha. Även om jag för varje dag som går blir mer och mer säker på att det just är vad människor behöver.

Till dig som läser det här och kanske tänker att "han verkar ju inte riktigt på riktigt den där hottentotten.", till dig vill jag skriva: Jag förlåter dig för att du inte kan se världen i det ljus du förtjänar att få se den. Jag uppskattar att du finns trots att du inte ger mig något att leva för. Jag lovordar din existens och hoppas av hela mitt hjärta att du någon dag får mod nog att om inte krama en människa du aldrig någonsin kramat förut, så åtminstone ge ett leende åt en osäker blick. Kanske ger det inget tillbaka. Kanske syns ingen skillnad. Men kanske, kanske vaknar en liten sol i hjärtat hos någon där mörker rådit och kanske ekar just ditt leende i henne, om än för en liten stund.

I afton

På väg hem från stan fick jag en spontan förfrågan så där i all hast. Jag mötte ett gäng såna där riktigt grabbiga grabbar i äldre tonåren. Av utländsk härkomst var de. Det är jag relativt säker på. Jag cyklade på cykelvägen mellan Värnhemstorget och Rosengård och av någon anledning gick de alla fyra på rad på cykelvägen. Jag som är som jag är, hade ju ingen som helst tanke på att cykla någon annanstans än på cykelvägen (vilket måhända dessa karlar hade hoppats på). Detta förargade nog dem något. Att jag inte visade dem tillräckligt med respekt, måhända? Kanske borde jag knäböjt inför dem, kysst deras fötter och sedan ställt mig på knä framför dem och förberett mig för den fråga jag därefter skulle få ställd till mig.

"Hey! Sug min kuk!"

Ja, jag cyklade rakt fram utan en tanke på att veja för det är så jag funkar. Ni går på en cykelväg och vill ni inte bli rammade av en Monark Royal från tidigt 70-tal, bör ni kanske snarast reträttera. Okidoki, då är vi överens. Right? Icke då. Frågan ställdes tvärt och som resultatet av en provokoation av mig. Jo, för det är så provocerande för dem att jag inte böjer mig för deras vilja. Kanske är gränsen väldigt hårfin. Kanske gör minsta lilla rubbning i den testosteronsprudlande mansvärlden, att man puttas över gränsen till total vettlöshet. Att den som passerar gränsen gör det på egen risk. "Sug min kuk!!"
Parkvägen mellan staden och Värnhemstorget mötte jag ytterligare ett gäng. Fast det då i handlingen ska vara innan detta andra gäng. Då gick de också mitt på cykelvägen och var i det närmaste tvungna att kasta sig åt sidan för att de alldeles för sent insåg att det var cykelvägen de virrade på. Jag hörde mest missbelåtet gnissel bakom min rygg.

Kanske tänker ni nu, "jisses, en galen bitter besserwisser på sin cykel vill bringa lag och ordning till staden genom att försöka döda tankspridda människor." Okej, jag ska inte ursäkta mig själv. Jag kan förstå människor som inte tänker sig för. (Det finns alldeles för många av dem) Jag kan respektera att de har bättre saker för sig än att tänka på var de går men jag har också bättre saker att tänka på än att tillrättavisa människor. Jag har framför allt roligare saker för mig på min färd hem, fina sånger att nynna på, tänkvärda diktrader att fundera över, glittrande stjärnor att njuta av, än att köra upp i buskage eller ut på tättrafikerad gata för att några idioter inte kan hålla sig på rätt sida.
Så, nej kära du. Jag vill inte suga din kuk.
Det värsta är att det går så fort från att frågan kommer till att de är tjugo meter bakom mig, att jag inte hinner ge något spydigt svar.
"Nej, du får inte suga min kuk hur mycket du än vill."
"*Suck* tror du inte någon av dina vänner kan göra det åt dig, vännen? *mental klapp på huvudet* Jag är liksom på väg hem."
Kanske skajag rentav stanna, gå fram till dem och be honom knäppa upp sina byxor samtidigt som jag duckarför de andras knytnävsslag och skratt. Kanske ska jag som respons till hans tvekande nervösa "Vad fan, är du bög eller?!" svara "Men snälla du, det var ju DU som frågade mig."

Det är surt att alla bra svar kommer efteråt, på vägen hem.