Villfarelse kring livet så som det ter sig för en vilsen själ

Utanför Coop-affären på Värnhemstorget står en kraftig man en smula böjd framåt, klädd i grått slitna kläder och med ansiktet täckt av mörkt tovigt skägg, smuts och ärr som minner om ett liv i ständigt stormväder. Kepsen han bär sitter långt ner på pannan och döljer ögonen som så vitt jag kan se när jag i all hast sneglar åt hans håll, glänser uppgivet av tomhet. Han håller skakigt fram händerna, varav det i den ena ligger några kronor. Han säger något som för mig blir ohörbart eftersom jag är mitt uppe i att nynna till en låt av en i övrigt ganska överskattad grupp, Oasis, "Some might say". Jag tror att han frågade om jag hade några kronor att ge honom. Jag har inte några kronor men är i all spontan anda nära att erbjuda honom en kram istället. Han vill nog inte ha en kram. Han vill nog ha ett anständigt liv.

En bredbandsreklam som just nu pryder affischpelare över hela Sverige, fick mig att fundera. Företaget som ligger bakom denna marknadsföringskampanj lovar att det ska ge alla svenskar bredband. "Leve allemansrätten" säger de. Alla. Det första som slår mig är att hur mycket de än vill, gäller dessa lovord inte alla. Det kommer de aldrig att göra. En del människor räknas helt enkelt inte. Det talas om klassklyftor, om segregation, om utanförskap. Det talas så mycket om något som är så påtagligt, uppenbart, mitt framför våra ögon. Vi ser det men vi väljer bort det. Det är så mycket vi väljer bort av den enkla anledningen att vi inte vet vad vi ska ta oss till. Visst kan jag ge den där mannen en tjugo kronors-sedel men det känns som en droppe i havet. Han kommer stå där imorgon igen, med händerna kuvade framför sig. Han kommer antagligen stå där eller utanför någon annan mataffär många dagar framöver.

"Some might say they don't believe in heaven, go and tell it to the man who lives in hell." lyder en textrad i Oasis-låten jag nämnde. Det får mig att tänka på allt vi tar för givet och på det vi skulle kunna uppskatta så mycket mer. Vi behöver alltid något extremt för att öppna ögonen, ett skakande uppvaknande för att se varandra och allt fint som ändå finns.
Mina bra dagar, när jag njuter av solsken och den smekande doften av syrén i mina näsborrar, vill jag ge något till andra. Då vill jag omfamna en krokig kropp, le varmt mot en osäker flackande blick, Fatta tag i handen hos en vän som tappat all lust, bjuda på en töntig dans, kanske lockar jag fram ett skratt.
Jag värjer mig dock för vissa förbehåll som ställer mig en aning tvekandes till att utföra dessa impulshandlingar i kärlekens namn. Att vickandes på höfterna dansa gågatan fram och kasta mig i famnen på främlingar, kanske inte uppskattas så som jag vill hoppas. Kanske sprider jag bara oro och ängslighet när jag studsandes tar mig fram som en underbar blandning av Tomas di Leva och en uppvarvad duracellkanin. Kanske är det inte vad människor vill ha. Även om jag för varje dag som går blir mer och mer säker på att det just är vad människor behöver.

Till dig som läser det här och kanske tänker att "han verkar ju inte riktigt på riktigt den där hottentotten.", till dig vill jag skriva: Jag förlåter dig för att du inte kan se världen i det ljus du förtjänar att få se den. Jag uppskattar att du finns trots att du inte ger mig något att leva för. Jag lovordar din existens och hoppas av hela mitt hjärta att du någon dag får mod nog att om inte krama en människa du aldrig någonsin kramat förut, så åtminstone ge ett leende åt en osäker blick. Kanske ger det inget tillbaka. Kanske syns ingen skillnad. Men kanske, kanske vaknar en liten sol i hjärtat hos någon där mörker rådit och kanske ekar just ditt leende i henne, om än för en liten stund.