Det där med rädsla

Jag upptäckte att förutom de hårda vilda vindarna, var vädret faktiskt inte allt för otrevligt, så jag gav mig iväg mot affären på min velociped. På den lilla upplysta cykelvägen nedanför min byggnad susade jag fram i sakta mak. I buskarna som följer den asfalterade vägen bor ett antal kaniner, två utav dem satt på vägkanten när jag kom cyklandes och de skuttade vettskrämda framåt några skutt bara för att kvickt så där typiskt kaninigt hoppa snett så att inte rovdjuret på cykel skulle få fatt dem.
De två hariga varelserna fick mig att börja tänka på rädsla och på vilken sympati jag känner för varelser som lever sina liv i ständig rädsla. Som kaniner, som hoppar högt och framför allt fort när någonting stort närmar sig dem. De flyr från gröna betesmarker och gömmer sig i sina hål marken om det kan rädda dem från att behöva konfronteras med något de räds.
Dessa tankar föranledde osökt vidare tankegångar om rädsla och förde mig till en dokumentär om den där framlidne författaren Stieg Larsson som tydligen, skulle vissa kretsar mena, rotade i skumligheter han inte borde ha rotat i. Dokumentären visade klipp på nynazistiska stormöten med diarrébruna skjortor och karlar i frisyrer som för tankarna till hur håret nog blir om man kör över sig själv med en gräsklippare. Svenska fanor och skrikande öppna munnar som gastar hädelser och vilsna blickar bakom varje mössbeklädd galning.
Jag blickar ut över detta hav av monster och tänker först hur hemskt det är.
Sedan tänker jag hur sjukt det är.
Sedan tänker jag att jag inte kan förstå hur man kan fungera som de gör.
Jag undrar vad de tänker.
Sedan dyker det där verbet upp igen.
Rädsla.
Är det vad man tänker? Är det rädsla man känner? Rädsla för vad undrar jag då.
Rädsla för att behöva acceptera en värld som formats och blivit till en där man tvingas acceptera människor som till utseendet skiljer sig så mycket mer från den idealbild man trodde man hade om hur en människa skulle se ut?
Om någon av dessa människor (Det knyter sig i magen att kalla dem det) läste den sista meningen, skulle de förstå vad den betydde? Vad frågan var?
Som jag förstod det av dokumentären verkade inte dessa männi... (kaniner vill jag kalla dem nu) Som sagt, i dokumentären verkade inte dessa kaniner vidare välartikulerade eller välsignade med någon större intelligens. Ja, det är sant! Jag lovar. Det är inte mitt subjektiva utlåtande. Det VAR verkligen så att de verkade lite vilsna, fåordiga, som att de egentligen bara ville skutta högt och iväg och hoppa lite snett för att undvika att bli uppnosade. Men att de lyckats bygga upp en barriär av avsky och förakt, kanske för att slippa ta itu med sig själva.
De ringde Stieg Larsson och lämnade meddelanden på hans telefonsvarare för att få honom att sluta skriva artiklar om nazistiska organisationer i Sverige. Två av dessa spelades upp i dokumentären och löd nästan ordagrant så här:
"Ditt lilla judesvin. Du ska dö. Din jääävla bög. Du skaaa dööööö. Vi vet var du bor, juuudeeesviiin. Du ska dööö"

Man behöver inte vara kanin för att dra slutsatsen att individens ordförråd måhända inte sträcker sig längre än till Gnesta. Och vid närmare eftertanke så ges jag, när jag drar mig till minnes, intrycket av att det nog är så här det låter i de flesta fall från dessa kaniner.
Det finns inte mycket till övers för välformulerade genomtänkta tongångar, det verkar mest handla om utdelande av knytnävsslag och tomma hot från den lilla skräckslagna pojkens själ i machoskalet.
Först ville jag skratta och det gjorde jag också. När jag såg dem kunde jag inte förstå hur vi kan hysa sådan rädsla gentemot dessa små kaninvarelser. Hur VI kan vara rädda för DEM när de själva verkar vara så rädda.
Sedan kände jag mest medlidande.
Mitt i hånleendet såg jag de vilsna blickarna och jag hörde de darrande rösterna i varje skrikande gastande. De måste verkligen vara livrädda för att tillåta sig själva att känna sådant hat.
Vad har hänt dem som haft en så hemsk inverkan på deras liv?
Vems rynkiga stinkande kön har de tvingats smeka?
Hur många sparkar riktade mot buken har de tvingats värja sig från?
För inte kan väl dessa små små rädda kaniner vara människor? Människor som spåddes lysande framtider, som växte upp med tilltro och hopp till sig själva och mänskligheten? Som såg världen med lysande naivitet?
Frågorna är eviga när jag avslutar dessa rader. Mod finns för oss som vågar trotsa vår rädsla, rädslan verkar dock vara många människor övermäktig.
Och kaninerna gömmer sig ännu i sina hålor.