Follow you into the dark

Natten till lördagen den 10 oktober 2009 skjuts en 20-årig kvinna i huvudet och avlider senare på sjukhuset. Hon träffas med skott i huvudet. Någon riktar en pistol mot henne och personen bredvid henne och dödar henne med att skjuta henne i huvudet.

Som att verkligheten var en Tarantino-film.
Som att Tarantinos filmer återspeglar någon form av verklighet.

Fråga mig vad Rosengård är mest känt för.
Den där fotbollsspelaren, Zlatan, är väl därifrån.
Vad mer?
Eh... Jag vet inte riktigt.

(Jag berättade igår för en vän att i februari har jag bott ett år i den lägenheten jag bor i nu, här på ett studentboende i stadsdelen Rosengård i Malmö.)

Jo, just det. Det var ju de där bränderna och upploppen. Stenkastning och galenskap mitt bland bostadshusen. Ibland exploderar något. Har jag balkongdörren öppen en mörk kväll kan jag höra smällar. Tre, fyra efter varandra. Som smatter. Ibland en ljudligare explosion (de är mer sällsynta). Då brukar jag titta ut i Malmönatten, på stan, husen och de små ljusprickarna och fantisera att jag är i en krigszon någonstans. I Tjetjenien kanske. Eller Gaza.

Jag är aldrig rädd för att gå ut om kvällen men bara två hundra meter från mitt hem sköts en människa, alldeles i inledningen av sitt unga liv, till döds igår. Avrättad med ett eller flera skott i huvudet. Som om hon varit en krigsfånge i ett annat årtionde.

Rosengård är inte en stadsdel värre än någon annan. Rosengård har hamnat i mellanlandet. Orättvist behandlat och taget med tång av de lokala politikerna. Behandlat som ett problemområde värre än något annat av media. Som "problemeleven" i skolan som särbehandlas, får ta skit för alla småbus (för att det vet ju alla att det ändå var han som gjorde det) och betraktas så där skevt och annorlunda och inte alls som sina klasskamrater och till slut känner behovet av att tvingas leva upp till sitt rykte, sin av andra skapade självbild.

Utegångsförbud och dagligen patrullerande poliser. Som att man levde i ett ghetto.

Medan Rosengård blöder, längtar efter den positiva uppmärksamheten, "lägg lite pengar på oss, visa att ni bryr er! Bygg ett ungdomens hus eller nåt istället för lyxbostäder i Västra hamnen." tycker de styrande att den enda möjliga lösningen är att provocera fram mer våld och elände med polisiära insatser enbart som för att visa att "man agerar" utan att egentligen bry sig ett skit om konsekvenserna.
Kanske är inte dumstrut och skamvrå lösningen. Kanske behövdes en klapp på axeln, ett *blink blink* och "Jag vet att du klarar det." inte de tvångsmässigt frampressade besluten som att alla andra alternativ redan prövats och misslyckats.
Det är lätt att ta beslut om andra människors situation när man själv inte behöver lida för följderna av dem.

I slutändan är det ju ändå bara vi unga som får lida för konsekvenserna. Var man tjugo år natten till lördagen den 10 oktober och satt i en bil någonstans i Rosengård och blev måltavla för en galen, slipper man förhoppningsvis lida så mycket mer nu. Nu sitter man kanske på en vit bänk i en annan, ljusare, tryggare värld.

I en rosengård.


(Skulle jag försvinna nu vill jag, efter att mina organ donerats till behövande, kremeras och spridas i havet till tonerna av bl a I will follow you into the dark med Death cab for cutie)