I skolan läser vi sagor.
Dagen blev inte som jag hade tänkt mig och den smygande, försiktiga känslan av otillräcklighet nådde sitt kulmen i det ögonblick jag insåg att ingenting av det jag gör, säger, tycker. tänker eller drömmer om egentligen spelar någon roll för någon. Människor består. De går, de talar, sover, äter och lever även utan mig. Och jag äter för att jag känner mig tvingad. Att vara hungrig är ett tecken på svaghet i min värld. Att sova känns som slöseri med tid. Att umgås med vänner, skratta, diskutera triviala ting ger sekunder av lycka. Det går över. Allt går över. Allt har sitt slut, med betoning på "sitt". Otillräcklighet ---> vad är meningen?
Hösten är sannerligen här.
Igår såg jag den vackraste flicka jag någonsin sett. Just där, i stunden, i samtalet med klasskamrater såg jag henne - oemotståndlig. Blickande bort åt höger, på en bänk under trappan, med en kaffemugg i handen - med lock - svart eller mörkt brunt lockigt hår vällande ner över ryggen, klädd i svart. Bara svart. Röda läppar och en blick som... sa så mycket. Jag cyklade hem med enbart bilden av henne i mitt huvud. Jag uträttade vardagsting. Jag klarar mig. Jag klarar mig.
Jag älskar många människor. De ringer mig, de hör av sig och frågar hur jag mår. Frågar om de kan få dra med mig på saker. Jag är inte ensam. Jag har hela tiden saker att göra, träningar, musik att spela, caféer att besöka och fester att bli salongsberusad på. Jag VILL vara ensam. Det är till den jag söker mig. Jag kan inte tänka mig själv med någon annan människa. Det ska vara någon mycket speciell. Är jag alldeles för kräsen? Varför känner jag mig så tom? Framtiden är påtaglig. Alla drömmar jag har. Alla saker jag vill göra. Vem delar det med mig?
Jag sa till någon nån gång att den värsta formen av ensamhet är den känslan man har inom sig oavsett hur många människor man har runt omkring sig.
Snipp snapp snut... life goes on.
