blää

Dagens... "Om ytlighet, helvetet"

Den syrianske författarinnan Ghada Samman sa: "Den frigjorda kvinnan är inte en modern docka som använder smink och smaklösa kläder. Den frigjorda kvinnan är en person som tror att hon är lika mänsklig som mannen. Den frigjorda kvinnan kräver inte frihet i syfte att missbruka den."

Vi är i skiftet av en ny dag. Klockan är midnatt och av någon outgrundlig anledning kokar jag. Mitt element är på minimum och natten är kall och svart som en kolbit på Arktis, ändå är jag så varm att jag funderar på att skutta in i duschen för andra gången på en halvtimme. Idag var en lång dag. Examinationstillfälle för fyra olika grupper att redovisa olika gestaltningar utifrån kurslitteraturböckerna som Gud glömde. (Bortsett från "I en klass för sig" av Fanny Ambjörnsson)
Gestaltningarna blev väldigt intressanta och diskussionerna ännu mer. "Är vi alla sociala konstruktioner?" var en av de frågor som genomsyrade dagen och vid en av diskussionerna tog jag mig friheten att fråga något som gnagt mig länge och gör fortfarande. Utifrån en tidigare diskussion kring naturlighet uttryckte jag en allmän undran, om det nu finns något som heter naturligt, (vilket jag efter den här dagen börjar undra om det faktiskt gör) går det att vara naturlig och samtidigt sminka sig?

"Den frigjorda kvinnan är inte en modern docka som behöver smink och smaklösa kläder."

Jag är glad att jag läste detta citat för det gav mig en grund för de tankar som snurrat i mitt huvud den senaste tiden. Överallt jag går tycker jag mig mest se "dockor".

Någon sa att smink är ett förtryck, ett förtryck gentemot kvinnan. Inte att det förtryckande är att kvinnor känner sig "tvingade" att bära smink, utan att det inte är lika accepterat att män gör det som att kvinnor gör det. Detta med smink som ett förtryckande verktyg, må vara grovt formulerat och kanske taget ur sitt sammanhang men grundbetydelsen är densamma.

Ska man förlita sig helt på Ghada Sammans ord missar ju 87 % av dagens unga kvinnor, inklusive den större delen av min bekantskapskrets att falla inom ramarna för hennes definition av vad en frigjord kvinna är.

Skönhet är en social konstruktion. Det finns kanske inget som heter "naturlig skönhet", inget man ser på ytan åtminstone. Kanske är den naturliga skönheten en social konstruktion utformad av samhället och människor för samhället och människor i avsikt att ge oss något att bedöma varandra efter. Kanske behöver vi se varandra utifrån en mall, en definition av vad skönhet egentligen är för att, som någon sa, människan har ett behov av att dela in varandra i fack. Vi behöver se varandra utifrån ytliga perspektiv för att skapa oss en bild av en människa.

Jag funderade på det där med att smink är ett förtryck mot kvinnor. Jag känner mig inte som en kvinna. Jag vet knappt vad det är. Jag har varken bröst som rymmer bröstmjölk, jag kan inte föda och trots mina underliga svettningar den här aftonen tvivlar jag på att jag lider av hormonrubbningar eller oregelbundna blödningar. Är det definitionen av en kvinna så snubblar jag på mållinjen. Jag känner mig för övrigt inte riktigt som en man heller. Jag vet knappt vad det är.

ÄNDÅ funderade jag på det där med smink och förtryck. Rent cyniskt vill jag tänka att JAG skulle få säga något sådant ur ett någorlunda objektivt perspektiv. För det är så jag ser det. Men kan man verkligen säga så och samtidigt bära smink? Diskussionen fick många ståndpunkter idag men ingen gjorde mig särskilt mycket klarare i sinnet. Jag är som sagt ingen kvinna men som jag ser det är smink ett hemskt påfund. Precis som att man som kvinna ska va liten och nätt både fysiskt och i sitt uttryckssätt. Och som man har man föreställningar att leva upp till jag aldrig riktigt förstått. Vissa saker är bara accepterade i den värld vi lever i. Dom bara finns där för oss att ta in och tacka ja till, utan förevändningar.
Smink är förtryckande för varför ska bara kvinnor sminka sig, undrade någon? Varför måste någon alls sminka sig, undrar jag? Några sa att de tycker att det är kul med smink, de finner ett nöje i att "leka med sitt smink". Sure thing. Å andra sidan kan jag tänka att det väl är något man lär sig redan som liten tös att man SKA tycka, eller? Vad vet jag, jag är ju varken man eller kvinna.
Jag tänker att om det nu är hemskt att visa sig offentligt utan att först ha målat sig i ansiktet. Om man känner sig obeskrivligt ful utan sin mascara runt ögonen och sin foundation som täcker ärr och finnar, är inte världen sjuk då? Är det inte sjukt att vi hellre accepterar ett förtryck i all vår medvetenhet bara för att vi inte har modet att gå emot? Är det inte sjukt att våra föreställningar om skönhet, vår osäkerhet, vår självbild, tvingar oss till att hellre falla för det tvångsmässiga beteendet det faktiskt är att göra så som samhället behagar, för att vi inte tror att vi räcker till som människor annars? Istället för att ifrågasätta varför det faktiskt är så, vänder vi kappan efter vinden för att det finns högre makter vi inte rår över?

Utseende är, och har i alla generationer, varit en väsentlig del i människans sätt att leva. Så har jag fått förklarat för mig av gamla 1700-talsmonarker i alla fall. Utseende är oerhört viktigt i dagens samhälle, verkar det som. Varför, kan jag inte förstå.

Jag vill att alla ska känna sig vackra. Inte snygga ty det är ett hemskt begrepp, utan vackra. Varför finns ytlighet? Varför finns fåfänga?

Jag har tänkte det tusen gånger, det kommer inte rubba jorden det minsta att jag skriver det men det kommer kännas frigörande. Jag tycker: Säger du att någon är snygg, säger du: "Han är så jääävla snygg alltså" då är du inte bättre än...
Tack, det kändes skönt att få det sagt. Säg "snygg" hur jävla mycket du vill, bara inte i min närhet.

Förlåt för min osammanhängande text.

En timme, en minut

"Ta inte ens en dag i taget, ta en timme" sa min mor. Det var när jag inte längre visste var jag skulle ta vägen. Tänk hur fort allt faller om man tillåter det.

(Ibland bjuder vädret på förrädiska akter. Det visuella bjuder upp till en solglansande dans men i det ögonblick jag kliver ut på balkongen möter mig kylan i små bitande etapper som får mig att fly in genom dörren igen. Solen gör tappra försök att värma mig och för det är jag evigt tacksam. Den får dock för en tid framöver regera under sin överman, den isande nordanvinden.)

I had a dream my life would be
So different from this hell I'm living,
So different now from what it seemed
Now life has killed the dream I dreamed

Jag har sannerligen blivit en pojke med gröna fingrar, i ordens rätta bemärkelse. Efter inköp av trettio liter finsilad jord, fröpåsar av ringblommor och morötter samt handskar som just är gröna, kan jag numera titluera mig trädgårdsmästare av rang. Som om det inte vore nog så känner jag ett trängande behov att förtälja att blomlådan där all blomstervetenskaplig produktion sker, är ytterst stilig och estetiskt tilltalande men icke allra minst tillverkad av mig. Tillverkad av blod, svett, tårar, kärlek och mig. Yeah, I kick Ernsts big ass. Och min balkong kommer bli fin.

Les Misérables är en vacker musikal med vacker musik
(I dreamed a dream)

Sov gott.

Fyra glas vin och tre kanelbullar senare...

Att verkligen älska något innebär alltid att sätta sig själv på spel, sa en vis människa en gång. Eller ja, en människa var det åtminstone. Huruvida visheten tillstår någon som placerat sig i
"Varför vara speciell när man kan vara som alla andra"-facket genom att yttra något tveksamt tänkvärt om kärlek, det är värt att ifrågasätta. Nåväl.

Jag började vända på tankar i huvudet efter att mitt andra riktiga förhållande tog slut. Efter veckor av tårar och tröstätande, rannsakade jag mig själv. Jag vred på tvistade formuleringar och hoppade hage med alla gamla nedskrivna reflektioner bara för att för första gången verkligen förstå mig själv. Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det. Dock får jag intrycket av att jag förstår mig själv bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Det är fint det där med självutveckling.

Fem glas vin och något med sex kanelbullar senare...

Jag är ingen sån man vänder sig om för på stan. Nej, det vet jag. Jag har aldrig blivit uppraggad på en krog. Jag är ingen Johnny Depp (Ja, han är min definition av det där begreppet "snygg", vem vill inte äta glass från hans mage liksom?) Men "snygg" är ett så ihåligt begrepp. Vardagstal utan innebörd. Utan värde. Ändå lyssnar folk till det. Ändå talar folk det språket. Ändå gör människor en skillnad i "snygg" "inte snygg". Alla blir vi indelade och sorterade för det är så samhället fungerar. Tänk den dagen då människor kringgår de ytliga fåfänga formuleringarna och talar om andra runt omkring sig som vackra. Vackra, inte för att de har ett formidabelt käkparti eller glittrande ögon, utan vackra bara av den enkla anledningen att de är människor. Hur svårt är det?

Fem glas vin, sex kanelbullar och ett lustigt rus senare...

Hon försvinner inte ur mina tankar. Hon är ständigt närvarande, jag ser henne varje dag, hon är mina drömmar nästan varje natt. Det finns något jag tänkt mycket på sedan någon gång i november när jag inte längre visste över vad jag skulle gråta. Det här är mitt liv. Det här är vem jag är. Jag är runt 178 centimeter, har något med blå ögon, fin klädstil, är självlärd i både gitarr och piano och jag är faktiskt rätt duktig på fotboll. Jag är en drömmare, längtar bort till något bättre mest hela tiden, är känslosam och ödmjuk och har ett hjärta av sammet... Varför... Jag frågar mig själv... V a r f ö r tillåter jag mig själv att må dåligt? Varför utsätter jag mig själv för lidande jag inte ska behöva utstå? Jag är inte mindre värd än du där. Eller du. Eller ens hon som går där borta i lila kappa. Jag är Kristoffer. Jag är 22 år och älskar när solen skiner. Jag älskar när jag får små rysande vibrationer i kroppen när jag spelar musik. Och jag älskar när någon bryr sig om mig. Se på mig! Jag är vacker!

Tack.

Ingress om allt utom babushkas, ingresser och tussilago i mångfald

När jag i sällskap med min mor flanerade kring på Uppsalas gator, och jag för tredje gången bar de där jeansen som var så trasiga men likväl hörde till de plaggen som var mina absoluta favoriter, kunde jag räkna med att få höra henne säga: "Om du nu nödvändigtvis ska envisas med att ha de där byxorna kunde du ju i alla fall klippt dig i en stilig frisyr så folk åtminstone hade haft något anständigt att att titta på." Min mor hyste vissa svårigheter att förlika sig med tanken att behöva synas tillsammans med en sextonårig rockande hippie med axellångt hår och hål i skorna. Inte kunde väl hon heller förstå för sig själv att det för en tonåring ter sig mycket fundamentalt med just den ytliga imagen i sökandet efter identiteten man aldrig finner.

Min mor fann sig givetvis aldrig i det och hon utnyttjade dessutom det faktum att hon lyckats uppfostra en så välartad gosse, genom att tvinga mig bära ett par andra jeans de gånger vi besökte stan tillsammans. Byxor jag inte burit tillräckligt ofta för att de skulle bli så där personligt slitna som gjorde dem bekvämare än sammet mot bar hud. I min favör bör tilläggas att min tonårsrevolts enda riktiga kulmen var att jag slapp besöka Klipp-Inger på Spetsvägen allt för ofta. Även om hon var en trevlig medelålders kvinna med mål i mun, hade hon likt min mor ingen förståelse för en ung hårig människas kamp med sig själv.