Fyra glas vin och tre kanelbullar senare...

Att verkligen älska något innebär alltid att sätta sig själv på spel, sa en vis människa en gång. Eller ja, en människa var det åtminstone. Huruvida visheten tillstår någon som placerat sig i
"Varför vara speciell när man kan vara som alla andra"-facket genom att yttra något tveksamt tänkvärt om kärlek, det är värt att ifrågasätta. Nåväl.

Jag började vända på tankar i huvudet efter att mitt andra riktiga förhållande tog slut. Efter veckor av tårar och tröstätande, rannsakade jag mig själv. Jag vred på tvistade formuleringar och hoppade hage med alla gamla nedskrivna reflektioner bara för att för första gången verkligen förstå mig själv. Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det. Dock får jag intrycket av att jag förstår mig själv bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Det är fint det där med självutveckling.

Fem glas vin och något med sex kanelbullar senare...

Jag är ingen sån man vänder sig om för på stan. Nej, det vet jag. Jag har aldrig blivit uppraggad på en krog. Jag är ingen Johnny Depp (Ja, han är min definition av det där begreppet "snygg", vem vill inte äta glass från hans mage liksom?) Men "snygg" är ett så ihåligt begrepp. Vardagstal utan innebörd. Utan värde. Ändå lyssnar folk till det. Ändå talar folk det språket. Ändå gör människor en skillnad i "snygg" "inte snygg". Alla blir vi indelade och sorterade för det är så samhället fungerar. Tänk den dagen då människor kringgår de ytliga fåfänga formuleringarna och talar om andra runt omkring sig som vackra. Vackra, inte för att de har ett formidabelt käkparti eller glittrande ögon, utan vackra bara av den enkla anledningen att de är människor. Hur svårt är det?

Fem glas vin, sex kanelbullar och ett lustigt rus senare...

Hon försvinner inte ur mina tankar. Hon är ständigt närvarande, jag ser henne varje dag, hon är mina drömmar nästan varje natt. Det finns något jag tänkt mycket på sedan någon gång i november när jag inte längre visste över vad jag skulle gråta. Det här är mitt liv. Det här är vem jag är. Jag är runt 178 centimeter, har något med blå ögon, fin klädstil, är självlärd i både gitarr och piano och jag är faktiskt rätt duktig på fotboll. Jag är en drömmare, längtar bort till något bättre mest hela tiden, är känslosam och ödmjuk och har ett hjärta av sammet... Varför... Jag frågar mig själv... V a r f ö r tillåter jag mig själv att må dåligt? Varför utsätter jag mig själv för lidande jag inte ska behöva utstå? Jag är inte mindre värd än du där. Eller du. Eller ens hon som går där borta i lila kappa. Jag är Kristoffer. Jag är 22 år och älskar när solen skiner. Jag älskar när jag får små rysande vibrationer i kroppen när jag spelar musik. Och jag älskar när någon bryr sig om mig. Se på mig! Jag är vacker!

Tack.