Farfar och det hedervärda förgångna

Farfar berättade historien om när han patrullerade vid finska gränsen i Lappland under andra världskriget, med sådan inlevelse och kryddad med spänning att det var svårt att som litet barnbarn inte sitta helt fängslad. Han hade förvillat sig bort från sitt patrulleringsområde under en snöstorm och vandrat i timmar innan han slutligen skymtat ett lysande fönster i fjärran. Ljuset kom från en liten timmerstuga mitt i skogen, till synes helt isolerad från all tänkbar civilisation. Han knackade på i hopp om att få hjälp att bringa lite ljus över sin vilsna tillvaro, de som öppnade talade ett för honom främmande språk och verkade inte ge någon respons på farfars trevande försök till engelskspråkig diplomati. På bara någon minut hade en hotfull stämning infunnit sig bland de närvarande i stugan. En hotfull stämning som i det närmaste förbytts till hätsk. De främmande människorna beväpnade sig med närmsta tillhygge och omringade farfar som förtvivlat försökte förklara att han var en svensk soldat som behövde hjälp att lokalisera sig. När situationen kändes som allra mest ohållbar och nästan hopplös stannade plötsligt dessa människor upp i sin attack. Någon närvarande hade förstått lite av farfars bön och förklaring, att han inte tillhörde det tyska lägret som de trott från början. Farfar klarade sig med nöd och näppe undan.

Farfar är sedan flera år blott ett minne, en del av det som var men inte längre är. Han levde länge. Längre än många andra.
Historien ovan får mig att tänka på vår sårbarhet, hur förgängligt och skört livet ändå kan vara. Visst är det så att vi tar otroligt mycket för givet. Vi kan ju inte leva dagarna med ängsliga tankar om att det snart ska hända oss något hemskt. Samtidigt är vi duktiga på att inte uppskatta allt det som i våra ögon är självklarheter.
Det är en sak att ta materiella ting för givna. Vi har en TV, oftast fri tillgång till vår favoritmusik, någonstans att sova.
Men något av det värsta vi kan göra är när vi börjar ta andra människor för givna. Och framför allt oss själva. När vi tar våra egna liv för givna är vi lika vilse som en svensk spaningssoldat i de lappländska urskogarna.
Jag vill inte behöva visa oändlig tacksamhet för varje dag jag får leva, jag tror att alla som försöker det kommer tröttna rätt snart.
Jag menar att motsatsen till att ta sitt liv för givet är att ge sig själv alla de chanser man vill ha och tycker att man förtjänar.
Varför begränsa sig själv och människor omkring sig när vi alla har så mycket att ge? Och varför vänta på att döden ska knacka en på axeln innan man förstår att våga öppna ögonen och omfamna världens vackra?
Jag vill ge mig själv och andra människor alla chanser som finns. Jag vill inte leva till sextionio procent.
"Vita non est vivere sed valere vita est" (Att leva är mer än att bara hålla sig vid liv)
Jag tänker l e v a.
Och jag tror att det delvis var det farfar menade med sin berättelse. Hur vi ibland tassar kring ödets rykande grytor med knivar hängande i tunna trådar från taket, utan att vi tar notis.
Självklart ska vi alla få leva som vi vill, bara en sak: En urfinsk hoppetossa i en timmerstuga i den ururfinska ödemarken räddade livet på min farfar och garanterade fortlevnaden för generationer framåt. Och här sitter jag. Livet är förgängligt.