söndag 10 maj 2009

Ta med mig in...

Det finns dagar som i ärlighetens namn inte ger så mycket. Det finns de dagar som faktiskt i det närmaste bara passerar förbi till synes obemärkt. Det är så att man kan påstå att det är med dagar som det är med människor.
Det är nog snarare människor än dagar jag syftar på, tror jag. Även om också dagar kan vara föremål för ett sådant konstaterande.
En del människor, faktiskt de allra flesta (på gott och ont) vidrör mig inte det allra minsta. De finns där - fysiskt existerar de i allra högsta grad. De vandrar, löper, skuttar och smyger förbi mig men utan att jag tar någon särskild notis om dem. Det handlar inte om respektlöshet. De bara passar mig helt enkelt inte.
Så många jag möter möter jag endast på ytan. De bjuder aldrig in, de bara finns där och det tycks vara meningen att jag ska bilda mig en uppfattning om deras person utifrån en klädstil, en frisyr eller sättet de för sig på. Rätt bisarrt egentligen.
De vill inte bjuda in av rädsla eller ovilja. Kanske av rädsla för vad de kan tänkas blotta i all sin sårbarhet.

Ibland dock, ibland kommer dagarna som ger något. Människorna som tycks ge energi från en till synes obefintlig källa. Dagarna som påverkar och förändrar, som ger livskraft nog att klara av en vecka.
Dessa människor vet sin väg in i hjärtats kammare. De behöver inte lägga ner energi på fåfänga ytliga uttryck för att beröra, för dem räcker det med ord. Rätt ord.

Kanske är det ödets vingslag som för oss samman. Kanske är det inte meningen att vi alltid ska finnas för varandra men just i stunden betyder det ingenting. I stunden är det enda som betyder något att vi aldrig vill släppa taget.

(Trots att vi aldrig träffats, jag har aldrig rört vid ditt hår eller tittat dig i ögonen, berör du mig. På något vis. Trots att vi aldrig träffats är du den enda jag just nu vill ha nära mig. Trots att vi aldrig träffats är du den jag vill skratta med och gråta inför)

En natt trillade en stockholmsflicka in i mitt liv och nu får jag inte hennes rader ur huvudet. "Jag vill upptäcka världen med dig. Och känna hur du doftar."

Jag är redo. Ta med mig in... i någonting nytt.

2 kommentarer:

Anonym sa...

trots att vi inte talar samma språk så vidrör vi varandra... men inte ens fysiskt, utan på en själslig nivå dansar vi med varandra bara genom att vara i närheten av varandra. intressant läsning! tyvärr kan jag inte klara av att utrycka mej med ord.

Anonym sa...

Från en mindre poetisk "polare": Fan vad läckert du skriver! Knivskarpt, jag har inte velat se på människor som individer som inte berör mig, men visst fan är det så, att de flesta man man möter inte ens kommer i närheten v en själv. Sant men sorgligt på något vis.

/Marcus